En mango in på en bar

Redaktörn tyckte att jag skulle skriva en novell. Det är ingenting jag vanligtvis gör utan tvång. Därför blev det tvång även i detta fall. Jag minns inte exakt hur diskussionen gick till, men till slut kom vi fram till att mango, den gamla fruktfavoriten, var ett relevant tema.

En mango in på en bar

Det är sommar, det är varmt. Staden känns som inomhus med torra, rena golv. Alla bär t-tröja fast det är kväll. Ännu ljust i alla fall, ljust från Karlbergssidan, och jag springer nedför Norrbackagatan, sandaler slår mot fotsulor.

Bråttom genom Birkastan, typ 1a-kvarter som är med i varenda svensk film. Allt ser ut som tidigt nittiotal, som Mauro Scocco - sommaren, fasaderna i varma, rödrostrosa nyanser, min blå t-tröja kostymören valt som kontrast.

Jag småspringer längs Rörstrandsgatan, uteserveringarna, halvhjärtade rop från män jag passerar. Jag torkar bort mitt banala småleende med avigsidan av handen. Tar upp och tänder en cigg istället fast min mun är torr, fortsätter förbi klirret och ropen. Jag och min törst är på väg.

Han var blond och jag lade inte märke till honom första kvällen. För en gångs skull utan en tanke på sådant, snapsen immade i glasen och jag sjöng och dansade omsluten av vimmel, plockade sju sorters blommor och somnade på verandan.

Men när smärtsam morgon övergått i lunch och bastu och kväll med mer sprit framstod han som den värdigaste i sällskapet. Rak i ryggen, milt leende, inte märkbart berusad. När han drog ned mig i hängmattan efter nattbadet skrattade jag tyst, men slog armarna om hans bastuångande rygg. Några dagar senare bjöd han på brunch och jag lät det faktum att han ägde ett plättjärn avgöra affären.

Trean mot Södersjukhuset kör nästan på mig när jag sneddar över St Eriksplan och den tutar ödsligt. Få bilar i stan såhär års. Jag låter mig omfamnas av Vasaparken. Skratt och ölångor stiger från filtarnas öar i gräset och hänger efter mig över krönet förbi lekparken, förbi den skrotade lastbilen där jag ätit sand, skrivit dagbok och tjuvrökt. Fortfarande varmt ute. Jag nyper tag i t-tröjsbröstet med tummen och pekfingret och fläktar mig, men drar inte ned på takten.

Ett större picknicksällskap på den hjälpligt gröna fotbollsplanen sjunger gemensamt och med vinets hjälp en daterad sommarplåga. De är iförda likadana limegröna t-tröjor över skjortor och genomskinliga axelband, de har armarna om varandra och gungar i sidled i takt till sin egen sång. När jag går förbi dem möter jag en av kvinnornas blick. Den är urvattnad, vädjande.

Jag flyttade nästan in hos honom. Väggarna i det enda rummet var täckta av platsbyggda bokhyllor från golv till tak. Bortsett från bokryggarnas myller var nästan allt i lägenheten vitt. Sängen stod med huvudänden mot det enda, stora fönstret och när vi låg där efteråt och såg röken från våra cigaretter dra ut över gatan och upp mot himlen, kunde jag inte låta bli att tänka att han räknat ut alltihop. Att han hoppats på just den här scenen långt innan vi träffades, när han möblerade sitt nya hem.

Han hade ingen egentlig personlighet. Åtminstone ingen han hade lust att dela med sig av. Om jag berättade något om mig själv svarade han med fakta. Han var den vita lägenheten fylld med böcker.

”Mango är den första smaken jag minns”, smackade jag mellan slicken på Glasshusets uteservering på Birkagatan. ”Jag fick alltid puré i barnmatsburk.”

”Jag kan inte äta mango”, svarade han. ”Visste du att typ tio procent av alla människor upplever mangons smak som oätlig? Det är genetiskt.”

Jag sicksackar mig genom stenöknen mellan Dalagatan och Drottninggatan, lämnar en kort tystnad efter mig vid varje passerat sällskap. Det är min törst, den syns utanpå.
När jag höjer blicken mot Observatoriekullen ser jag konturer av människor mot den svalnande himlen. De dansar. När jag kommit närmare och nästan är framme vid grillen vid kullens fot hör jag en bergssprängare däruppe, men inte vilken låt det är. Bara basgångens rytm, som slag i bröstet. Jag har saktat ned, skyndar på stegen igen fast jag är varm, faller framåt med min törst.

Det gick en månad, jag sov hos honom varje natt. Kom bara hem då och då för att lämna smutstvätt och hämta ombyte. Det var som om lägenheten förebrådde mig och jag skyndade mig alltid därifrån, utan att vädra, tömma kylskåpet eller torka av det damm som lagt sig överallt.

Den vita lägenheten i innerstan var alltid ren. Jag misstänkte att han hade hemhjälp, men såg aldrig någon. Maten lagade han själv, mycket metodiskt. Han förberedde hackat och skuret i små skålar på diskbänken och diskade efterhand. Men det var som om kokkonsten upptog all hans tankeverksamhet, för han svarade knappt på tilltal. Jag fick sitta vid bordet i det lilla köket med en Dagens i väntan på honungsapelsinmarinerad kycklingsallad som på The Boat House.

”Egentligen ska det ju vara mango i också” försökte jag medan han ömt höll mangoldbladen under kranen i sina kupade händer.

”Kan inte äta mango, det är genetiskt. Typ tio procent som tycker mango är oätligt”.

Han stirrade koncentrerat ned i pannan där en påse pinjenötter rostades. Jag såg på hans armar, bruna mot den rena vita t-tröjan, ljusa hår i riktning mot armbågen. Senor och ådror gled under huden när han rättade till rosetten i ryggen på det svarta linneförklädet. Jag klunkade chenin blanc och club soda. Hans glas stod orört på diskbänken, ett hårt drag över hans mun, han riste avmätt på pannan.

”Kan du ge mig balsamicon där på bordet?” frågade han, men då var jag redan ute genom dörren och på väg ned för trappan. Mitt skratt i akustiken och jag svalde det snabbt när jag mötte en tant i hörnet vid Seven-Eleven. Det var sommar, det var varmt. Staden kändes som inomhus med torra, rena golv.

Kanske är min blå t-tröja blöt av svett på ryggen när jag låter sandalerna sjunka ned i heltäckningsmattan i entrén. Kanske är min blick jagad när jag kastar den runt lokalen. Jag låter den fastna på en tjusigt upplagd tallrik, på en sirlig takkrona, i en solpudrad urringning. Jag går mot baren, ser bartendern i ögonen och ler.

”En mangotini tack. Sexa.”