Semestersvenskar.

Känner du att ditt förakt för white trash (och med white trash menar jag medelklass) har falnat på sistone? Har du svårt att uppbåda energin att subtilt tokförnedra din frisör när hon tar upp ämnet Stjärnor På Is? Orkar du inte längre tillrättavisa nyblivna Stockholmsbor som i cafékön framför dig beställer "expresso"? Känns det lite 2007 att ondgöra dig över barn- och fritid-utbildade, tacosätande sollentunabor i foppatofflor? Mama knows, child. Men mama har också receptet. Det heter Semestersvenskar och är en förnämlig produktion av tv4. Dessutom med goa monetära bidrag från Fritidsresor, som tycks tro att kundanstormning och blomstrande affärer är att vänta efter att ha uppvisat sitt debila klientel och sin gymnasiegläfsande personalstyrka i rikstäckande television. Det värsta är att de förmodligen har rätt.



Det här är ju kul. Mest för att ALLA fattar att anledningen till att Fari och Jessica vill ha ett eget rum är för att de ska kunna få sig lite mammagött utan att störa/störas av sina näpna små telningar.

Adoring Adorno.

I Elvis blogg hittade jag det här citatet:

“The real secret of success… Is the mere reflection of what one pays in the market for the product. The consumer is really worshipping the money that he himself has paid for the ticket to the Toscanini concert.”

Det är den gamle sköningen Theodor Adorno, filosof och sociolog bland annat, som har sagt det, och där slog han ta mig tusan huvudet på spiken. Det här är alltså förklaringen till att tanter och farbröder som kommer ut från institutionernas sk. "klassiska" teateruppsättningar, dvs uppsättningar av gamla goa pjäser som inte har ett dyft att tillägga till de senaste hundra åren vare sig estetiskt eller tematiskt, ändå vid förfrågan påstår sig ha haft en "fantastisk" sk. "teaterupplevelse". De dyrkar de tvåhundrafemtio kronorna de aldrig kommer att se igen. SUCKERS!

Service.

Några nyligen använda sökord som av outgrundliga anledningar ledde hit:
1. blöt fitta
2. deprimerad sångtext
3. kvarnen öl söndagar
4. "bästa tjejvinet"
5. teater mango
6. "annika norlin" carmen

1. Är inte "våt" det vedertagna begreppet? "Åh, din fitta är så blöt" låter ju mer som att man spillt något? Det kanske är därför du fittsugne person hamnade här och inte på någon riktig fitt-sida.
2. Creep med Radiohead är ganska deppig. Titta gärna på Timos tolkning i helgens På spåret.
3. Jag vet precis vad du är ute efter, nämligen de STÖL à 29 svenska kronor som på söndagar brukade serveras på Kvarnen. I samma veva som Kvarnen spontanlobotomerade sig själva och började ta INTRÄDE TILL EN ÖLHALL lade de tyvärr också ned denna goda vana.
4. Ett bra tjejvin är sött till smaklöst, så att tjejen ifråga inte behöver anstränga sina mesiga små tjej-smaklökar med några mer komplexa eller krävande upplevelser som kan anstränga hennes intellekt. Det är lättdrucket så att tjejen utan större ansträngning kan bli så pass lagom berusad att någon kille ska finna det för genomförbart att hemföra nämnda tjej för älskogsidkande. Ett bra tjejvin är också alltid vitt, så att ingen i omgivningen misstänker tjejen för någon jävla lebb som dricker rött. Sammanfattningsvis rekommenderar jag en chardonnay. Till exempel det här:

5. Oavsett om du söker efter en teatergrupp vid namn Teater Mango, eller om du själv ämnar starta en sådan och vill kolla att namnet är ledigt - gå och dö.
6. Du är inte från Stockholm va?

Sjuk i Skärmarbrink.

Jag är sjuk, pank och med hemtenta.


(Cred Masha)

Dramaten-teorin
Relationsteori byggd på det faktum att människor som tillbringat sin första date på Dramaten tycks hålla ihop längre än andra. Teorin omtalas och exemplifieras på Facebook av människor jag inte känner men likafullt följer med stort intresse. Liksom, I couldn't help but wonder: Would a long and prosperous relationship be worth having to listen to Börje talk about himself for an hour?

Old skool.

Åtta favoritprogram
Americas Funniest Home Videos
How I met your mother
Ellen DeGeneres Show
Project Runway
2 1/2 Men
Top Model
På spåret
Change of Heart (Det har inte gått sedan nittiotalet, men jag och Klara kan fortfarande programledaren Chris Jaggers hälsningsmonolog utantill: Hi, I'm Chris Jagger, and welcome to Change Of Heart. This is the show where couples who have reached a crossroads in their relationship volountarely go on one blind date with someone new. We'll meet their dates later, but first, let's meet our couple! Så brukade han säga. Samma sak, varje avsnitt. Gamle goe Chris Jagger.)

Åtta saker som jag gjorde igår:
Tog sovmorgon
Hade föreläsning
Åt en färdigmacka till lunch
Hade grupparbete
Åkte hem och kollade mail och Facebook
Mötte Redaktörn för fastighetsärende
Åt kinamat
Hade produktionsmöte

Åtta saker som jag ser fram emot:
Helgen
Rom
Födelsedagskalas
Knoppar på buskarna
San Francisco
Bada i Riddarfjärden
Vår nya föreställning
Revolutionen


Åtta saker på min önskelista:
En sån här:

Ekolåda (hemleverans av frukt och grönsaker)
Biobiljett och sällskap till Superhunden Bolt (premiär 6 februari)
Någon form av medtagbar musikspelare för Spotify
Ett sånt paraply som Siri har
En Kitchen Aid-blender
En frisyr
Ett jobb

Åtta saker som gör mig irriterad:
Ointelligens
Oförståelse för filsystemet i motionssimningsbassängen
Missuppfattningen att "egentligen" uttalas "ejenklien"
Missuppfattningen att "program" uttalas "pogram"
Missuppfattningen att ett "dels..." inte behöver följas av ett till "dels..."
Oförståelse för immateriella värden
Oförståelse för materiella värden
CSN


Åtta saker som gör mig glad:
Konsten
Rusdrycker
Redaktörn
Bad
Hundar
Min familj
Konsumtion
Matlagning

Korsbefruktning.

Härmed återkopplas till bloggens förmodade tema samt exemplifieras hur en aktivitet (skolgång) kan befrukta en annan (pjäsbearbetning), medelst mail skickat till Sally av undertecknad:


Leendets Land ur ett marxist/socialist/materialist-feministiskt perspektiv

De här tankarna kretsar kring idén att maktstrukturerna kring klass respektive kön är oseparerbara, och ungefär att kapitalismens respektive patriarkatets förtryck är intimt sammantvinnade och en förutsättning för varandra. Ett annat tydligt exempel, som kanske inte finner en lika naturlig plats i just denna bearbetning, är att kapitalismen (och extremt många av dess produkter, från bikinilinjesvaxning till byggvaruhus) bygger på idén om heterosexualitet som norm och kärnfamiljen som ideal levnadsform. Men också, vilket är mest intressant för oss, på idén om kön eller genus - att mänskligheten är indelad i män och kvinnor.

Dikotomierna öst-väst, koloni/kolonisatör, överklass/underklass, vit/svart, civiliserad/vilde hänger alla nära samman med de motsatspar som traditionellt radas upp när könsroller ska definieras.

man/kvinna gott/ont
förnuft/känsla subjekt/objekt
logik/intuition oberoende/beroende
människa/djur aktiv/passiv
kultur/natur ljus/mörker
intellekt/kropp ordning/kaos

Enligt den här löjligt sanna tabellen borde alltså Utlänningen/Vilden i en given fiktion representeras av en kvinna (och gör också det i de flesta fall). I Leendets Land är utlänningen en man, men Sou-Chong tillskrivs också flera traditionellt kvinnliga egenskaper som känslighet och undergivenhet. Han framstår under sitt besök i väst som lojal, underdånig, till lags, nästan vän. Dessutom ter han sig i österrikarnas ögon exotisk, mystisk, gäckande, nästan som ett naturväsen - en roll som skogsrå som annars oftast innehas av kvinnor.

Att han dock är en man komplicerar dualismen, åtminstone till en början eftersom Sou-Chong ju måste uppvakta Lisa som en man uppvaktar en kvinna, och hålla henne fången som en man håller en kvinna fången - trots att statusförhållandet på alla områden utanför genusperspektivet är det omvända.

Men i slutändan överges han ändå med lätthet (som en sönderfestad strand, som en utsliten fabriksanställd, som en skövlad koloni, som en knullad hora) - Lisa är i det avseendet "mannen" i relationen som exploaterar Sou-Chong, "kvinnan".

På samma sätt kan operetten representera hur väst/kolonisatörer exploaterar öst/kolonier, hur överklassen/kapitalet exploaterar underklassen/proletärerna, och hur turismindustrin exploaterar turistländerna.

Stiltje.

Min favoritblogg är ingen blogg, men en sk. dialogg. Där står, till min förskräckelse, att läsa att "nyckeln till en framgånsrik blogg är att den uppdateras ofta". Nu torde det vara uppenbart att jag med det här könsordsromantiska, genremässigt förvirrade företaget knappast har som mål att bli "framgångsrik", men jag känner ändå att stämningen kräver en brasklapp från min sida. Anledningen till att jag inte uppdaterat på länge är enkel. Jag är inte arg på någonting för tillfället. I alla fall inte tillräckligt. Den del av bloggosfären som inte kretsar kring vad respektive bloggare har på sig eller ämnar köpa, drivs av ilskan. Och irritationen. Och föraktet. Och hatet. En beundransvärd bloggare lyckas uppbåda tillräckligt med ilska över världsläget för att göda sin blogg i flera dagar (och med ypperlig stilistik, vill jag tillägga). En annan tycks besitta ett aldrig sinande förråd av hatuppslag rörande precis allt populärkulturen har att erbjuda. En tredje, mycket underhållande, bloggare hatar mest på sig själv, men även på andra. Jag vet inte om det är klädsamt feminin prestationsångest, medelålders vintertrötthet eller överklassens allomfattande blasering, men jag har inte orkat vara arg, åtminstone inte i skrift, på flera veckor. Frukta dock ej, eventuelle läsare. På måndag börjar jag plugga igen. Spaltmetrar av hat gentemot föreläsare, studentkår, universitetsadministration och inte minst de degenererade människor som tenderar att dela min akademiska smak, är att vänta. Håll ut.

Det världsomspännande nätets storhet (världsomspännande).

Om man försöker ta reda på anledningen till att flirtkulor heter just så, genom att använda den stora sökmotorn, så får man inte reda på det men hittar däremot följande SM i ordvits. Uppskattas. Uppskattas innerligt.

Datum	Tid	Match	Resultat
Tisdagen den 13 maj	19:00	Kul-tur-krock - De lösa boulinerna	13	11
		Boule-i-Boumpa - The Yankees	13	8
		Team 44 - De Två Musketörerna	5	13
	19:30	Alto - Owe & Peter	13	11
		Boule-Eye - The Yankees	7	13
		Kul-tur-krock - De Två Musketörerna	13	6
	20:00	Team 44 - Owe & Peter	9	13
		Boule-Eye - De lösa boulinerna	4	13
		Boule-i-Boumpa - Alto	13	10
Onsdagen den 14 maj	19:00	Knack-i-Nacken - Broströmmarna	13	5
		Bill & Boule - Flirtkulorna	12	13
		I sämsta slaget - Pittbouleterriers	5	13
	19:30	Bang on target! - Owe & Peter	13	0
		Flirtkulorna - Pittbouleterriers	13	12
		Aktieboulaget Kräftorna - Broströmmarna	4	13
	20:00	I sämsta slaget - Bill & Boule	8	13
		Knack-i-Nacken - Bang on target!	8	13
		Aktieboulaget Kräftorna - Owe & Peter	5	13

Stor humor är ju också namnen på de lag som valt att lägga ordvitsandet åt sidan. Både det fantasilösa Owe & Peter, det pretentiösa The Yankees såväl som det anonyma Team 44 bekräftar ju vad jag länge misstänkt, att merparten av mina medmänniskor är intellektuellt och kreativt handikappade. Men absolut mest idiotiskt är nog De Två Musketörerna. Det rör sig om ett boule-lag. De är alltså inte musketörer, och bevisligen inte heller tre stycken. Här har vi alltså att göra med, inte en ordvits, men dock en vits, vars enda poäng går ut på att man bytt ett räknetal (tre) till ett annat (två). Storartat.

Med flirtkulorna ligger det enligt Nationalencyklopedin till så att de, innan de på 50-talet började förknippas med pysselverksamhet, användes för att, på fester och i andra sociala sammanhang, medelst kast och träff påkalla intresse hos representanter för det andra könet (förmodligen inte för representanter av samma kön eftersom jag anar att flirtkulan är ett äldre fenomen än allmän HBT-acceptans). Det kunde alltså ställas fram en skål med flirtkulor till cognacen för att uppmuntra till flirt och underlätta för flirtsugna men verbalt handikappade gäster.

Punami.

Caroline har varit på cellprovtagning och det föranleder en del undringar. Som en service till min vän försöker jag nedan svara på dem. Christian, du vill inte läsa det här.

Varför vill man bli gynekolog?!
För att man tilltalas av tanken på att tillbringa sitt yrkesliv tittandes på och hanterandes fittor. Andra eventuella anledningar är sekundära.

Vad ska man prata om när man är på besök?
Jag brukar ta tillfället i akt att låta mitt latenta Tourettes få fritt utlopp, så att det håller sig fortsatt lätthanterligt i mindre adekvata situationer. Med andra ord, gynekologbesökets samtalsämnen topp 3:
1. Fitta
2. Sex
3. Kuk

Kan man skojja?
Ja. Till exempel tackade jag senast för en mängd gratiskondomer motsvarande David Duchovnys konsumtion med ett "Jag kommer tillbaka om en vecka och hämtar fler!". Det var mycket uppskattat.

Får hon verkligen skoja?
Det finns väl egentligen inga etiska problem med det, förutsatt att skojet inte är av lyteskomisk karaktär. Det vore olyckligt.

Är det ok att berömma ett underliv?
Det här, däremot, tycks vara mer regel än undantag för allehanda fitt-arbetare såsom gynekologer, barnmorskor, ungdomsmottagningstanter, etc. Så du ska inte tro att det är något extra fint med dig, Caroline.

Vad pratar hon med sina kollegor om i fikarummet?
Bolån.

Ska man skaka hand med henne även efter hon grävt runt i muffen?
Min erfarenhet är att gynekologen direkt efter grävandet tvättar händerna med något proffsigt och läkaraktigt i en pumpflaska. Om din inte gjorde det men ändå tvingade fram ett handslag, nyttjandes sin högstatus som bärare av vit rock, tycker jag att du ska anmäla henne och hoppas på saftigt skadestånd.

Vad ska man göra med händerna när man ligger där helt utfläkt?
Här finns två vägar att gå. Antingen kan man hålla sig krampaktigt i stolens armstöd så knogarna vitnar, eller, och detta är nog att föredra för den eftersträvade avslappningens skull, låta dem vila lätt på magen. Annars vore det roligt att ömt klappa gynekologen på huvudet. Testa det nästa gång!

Hur många gånger har hon varit med om att folk har fisit henne i ansiktet?
Det här skulle fysikern i Boston Tea Party kunna räkna ut, om han hade mer information än vad jag har. Smartare är han redan.

Vad tycker hon själv om att bli skrapad på tappen?
Jag tror att hon gillar det. Det får henne att känna sig ren, frisk och i kontroll.

Ska man titta på henne när hon tittar in där?
Ska och ska. Det kan du väl göra. Men risken finns ju att du får se ett förfärat ansiktsuttryck som gör det mycket svårare att tro henne när hon säger: "Jaa, det ser jättefint ut".

Ska man blunda?
Se ovan fast omvänt.

Har hon ibland tänkt på scenariot att stolen går sönder och hon ramlar in med ansiktet i muttan och förfasats?
Jag tror att hon har tänkt på det, men emedan hon valt att bli gynekolog och därmed är pervers är det snarare något av en sexdröm för henne.

Luktar det något där nere och hur håller hon sig för att grimasera om det luktar fiskslem?
Något luktar det med största sannolikhet. Men det faktum att hon, åtminstone vid den här typen av rutinundersökning, håller sig åtminstone ett par decimeter från fittan borde det vara hanterbart.

Vilket ord föredrar hon? Mutta? Fitta? Vagina? Slida? Muff? Hålet? Framstjärten? Snippa?
En vagina på jobbet, en fitta i sovrummet.

Döden, så sjukt ute.

Härom kvällen var jag, Klara och Christian på teater Scenario för att bevittna tidningen Novells utdelande av årets Novellpris - ett pris som ska främja berättande i musiktextförfattande. Efter att Jonathan Johansson spelat gick det, föga otippat, till Hello Saferides låt 25 Days. Efter att hon tagit emot priset och spelat låten (notera singular) kom en av indiepinnarna upp på scen och förkunnade att det "var allt vi hade att bjuda på". Mycket märkligt. Annika Norlin fick ställa sig i baren och tråkmingla (Ursäkta löpsedelsordet! Veckans favorit från verkligheten är julmejl) som alla andra i den snabbt sjunkande stämningen som för en del säkert kom sig av det faktum att det var tisdag, men som för mig (som står över triviala ting som veckodagar) absolut hade med den snöpligt korta konserten att göra. Christian invände att hon ju faktiskt var på plats för att ta emot ett pris och inget annat, jag hävdade att upplägget var dåligt arrangörsskap. Att trolla fram en så pass stor artist som hemlig gäst, hylla nämnda artists artisteri och piska upp publikens pepp för att sedan snuva den på konfekten kändes oproffsigt. Var det en fråga om ljudvolym? Om eventuella divalater från Norlins sida? Om ekonomi? Möjligen tar Norlin betalt per låt, vilket skulle kunna vara en förklaring då man säkerligen inte blir fet på att tillverka tidningar av papper med långa artiklar i. Hur som helst, jag tror inte att jag var den enda i publiken som undrade.

En annan jobbig grej är att jag inte kunde vare sig köpa eller läsa tidningens nya nummer som fanns till försäljning på festen. Den innehåller nämligen en intervju med den norska sångerskan Annie där hon berättar om hur det kändes när hennes pojkvän dog. Christians ex av tidningen ligger och skräpar här i vardagsrummet men jag törs knappt titta på den. Jag är mycket rädd för döden, i första hand andras. Varje dag kollar jag alla födelseår i dödsannonserna, och de som är födda på fyrtiotalet eller senare (det här börjar låta som en makaber version av Karl-Bertil Johnssons inventering av taxeringskalendern) detektivläser jag för att förhoppningsvis komma fram till att de dött av någon onaturlig orsak. Även om de döda fyrtiotalisterna i tidningen dött av självmord, bilolyckor, cancer och aids så hjälper det ju föga min rädsla eftersom självmord, bilolyckor, cancer och aids kan hända vem som helst. Men jag tycker inte att det är okey att människor som är födda på fyrtiotalet dör av naturliga orsaker eftersom både min far och min babbo samt säkert ett par till personer jag gillar är fyrtiotalister, och om fyrtiotalister i tidningen jag inte känner kan dö knall och fall så betyder det att även fyrtiotalister som jag känner kan göra det. Att läsa om Annies döda pojkvän skulle i alla fall enligt min mentalsjuka logik innebära att sannolikheten att min pojkvän dör höjs dramatiskt. Och det vill jag ju inte. Sorry, magasinet Novell. Döden är inte okey.

Heart of darkness.

Jag sitter i en bil tillsammans med mor, styvfar, syster och svåger. Mor får välja radiokanal och peppar på P2:s världsmusikextravaganza Klingan. Det börjar som väntat med en tamburintyngd dänga från förslagsvis Marocko, följt av en del mummel från programledarens sida, följt av en halvdan tysk klezmerschlager, och så vidare. Det enda som stör mig till en början är programledarens obehagliga sätt att viska fram sina avor och påor, på ett sätt man annars bara hör i nattprogram typ Karlavagnen. Men efterhand börjar de till en början oskyldiga hyllningarna av multikultin osa av en viss exotism. I samband med spelandet av vad som tydligen är en av Kenyas största artister, översätter programledaren texten och förkunnar att "de som ger dig mat kan vara hyenor i människogestalt" och att "den som har för bråttom äter sina sesamfrön med sand". Hans tonfall liknar det hos en vuxen som, över huvudet på en knodd i genitala fasen, för en annan vuxen återberättar valfri brådmogen och Mark Levengoodsk putslustighet som nämnda knodd klämt ur sig. Jag kan riktigt se framför mig hur Klingans programledare sitter och väser exalterat i studion iförd tropikhjälm och monokel, fimpandes i ett gorillahandsaskfat med fötterna bekvämt på en pall av elefantfot. Jag inbillar mig inte på något sätt att den vanliga världsmusikpubliken är ett trevligt släkte, men framför kolonialherren i det här programmet föredrar jag vilken roiboosstinkande, magdansande, Gambiaturistande hennatant som helst.

Monster of art.

Min svåger Kristoffer upplyste mig på tal om namnsdagsinlägget om att Moa även är "namnet på ett grafitticrew i köpenhamn - Monsters of Art", vilket förefaller mycket passande för undertecknad om man medtager i beräkningen inte bara min sysselsättning utan också min förmåga att dricka för mycket, slänga mig med könsord samt skrika åt främlingar på gator och torg. Alltid i syfte att skapa Konst, förstås.

Senast igår skedde något som kunde föranlett en hel del könsord och skrikande - men som gud ske pris inte gjorde det eftersom jag för tillfället var lugn och harmonisk efter en lunch med fantastiska Emma - efter att jag sedvanligt plankat genom spärren i Hornstulls tunnelbanestations biljetthall, istället för att som amatörerna åbäka mig med att krångla upp plånboken ur väskan och det busskort jag faktiskt äger ur plånboken, upphinns jag på väg ned i rulltrappan av en driftig, civil herre i sextioårsåldern som finner det för nödvändigt att slå till mig med sin handske på axeln (ja, mina damer och herrar, en lavett!) medan han frågar om jag inte "ska betala min biljett som alla andra". Märk väl att det här är en person vars enda koppling till Connex och kollektivtrafiken är att han, precis som jag och alla andra, nyttjar den. "Jag har mitt kort i väskan och det ska fan inte du lägga dig i", svarar jag som den kavata unga dam jag är, vilket föranleder den storartade comebacken "jag lägger mig i så mycket jag vill". Jag borde förstås ha stannat och förklarat varför kollektivtrafiken både ur ett socialistiskt och ett miljömässigt hänseende måste bli fullständigt gratis inom en nära överskådlig framtid, men bedömde herrn som ett förlorat fall.

Minst två saker är upprörande med den här händelsen:
1. Gubbkräket ifråga har inte lyckats hitta ett bättre utlopp för sitt behov av att visa "civilkurage" eller vad han nu kan tänkas etikettera sin näsvishet som, än att agera ekonomisk väktare och beskyddare åt Connex. CONNEX! Kanske det vidrigaste företaget i detta land! Fascinerande.
2. Gubbkräket ifråga har inte, under vad som åtminstone måste röra sig om ett par minuter från det att han bevittnar den förmodade plankningen till att han upphinner mig och ger mig en lavett, lyckats formulera sig bättre än att hans comeback på min kommentar om hans näsvishet låter som någon av de lamare replikerna ur valfritt lågstadietjafs ur exempelvis "Barna i Bullerbyn" eller "Karlsson på taket". När jag når den aktningsvärda åldern av sextio år hoppas jag innerligt att mitt förråd av förolämpningar, avhyvlingar, svordomar, könsord, okväden och tillmälen tillåter mig något hårdare tag än så. Patetiskt.

Dagens tips.

Dagens tips, dagens tips, la la la lala dagens tips!
Om du inte har något jobb, sysselsättning eller för all del dagverksamhet, ägna ofta din tid åt att uppdatera din News Feed på Facebook, titta på Ellen DeGeneres Show, göra manikyr, färgkoda din garderob samt åt att dricka mycket kaffe. Ta dig inte för något kreativt eller produktivt och ring inte till någon, utan vänta på att de normala människorna ska sluta sina jobb och kunna umgås med dig.
Dagens tips, dagens tips, la la la lala dagens tips!

Om man är uppvuxen i en akademisk övre medelklass-miljö och via vad jag förmodar måste vara en god uppfostran förvärvat en, må vara motiverad eller omotiverad, god självkänsla, har man under större delen av sitt liv varit relativt övertygad om att allt kommer att ordna sig. "Jo, jag må vara en smula oregerlig för tillfället, men självklart kommer allt att falla på plats och jag kommer att vakna upp som en kulturellt intresserad och högt uppsatt statstjänsteman med minst 40 000 i månaden och två näpna barn som min näpne man hjälper till att ta hand om", har man tänkt i stunder av svärta. På senare tid kan man dock börja misstänka att så inte kommer att vara fallet. Fallet kommer snarare vara att man kan komma att betecknas som just ett "fall".

En kul grej är i alla fall att min vän Emma ska börja jobba med det roligaste jag vet. Som av en lycklig slump är även Emma något av det roligaste jag vet, så förhoppningarna är höga.

STD.

Upprörande nog kan jag nu räkna till inte mindre än sex personer i min bekantskapskrets som är på tjocken. Det tycks vara någon form av epidemi. Möjligen sexuellt överförbar. Därmed ökar paranoian för var dag som går - jag vill ju inte vakna upp om ett halvår bland de lobotomerade fanskapen på Vurma med ådrorna igenslammade av baristamjölk, berövad på inte bara min förmåga till ett normalt, icke spädbarnsframstegsbaserat samtal, utan också på all hänsyn till andra människor än mig själv och battingen. Make it sweeter - wrap your peter!

Horribla Hornstull och kärvänliga Kärrtorp.

Jag fick just ett e-brev som bevisar att Hornstull inte är ett sunt ställe att hänga på:



En U2-konsert på 3D-bio? Nittiotalet ringde, de vill ha tillbaka sina events. Det som grämer mig mest är att om inte stolpskotten bakom ovanstående spex hade norpat Hornstullsbiografen hade vi kunnat ta över denna dröm i teakpanel. Men å andra sidan, om det här är vad Hornstull gör med människor så stannar jag hellre i darling Kärrtorp. Där finnes fontän, second-hand-butik, påstått återanpassade före detta mentalpatienter, Ahlenius, Mördar-Janne och grabbarna på bänken, kickers, Kajans deli, Abbes grill, hundstaty i brons och så världens bästa teater.



Bara i Kärran. <3 (Cred: Tartuffe)

Jättemoa.

Det har kommit till min kännedom att jag firar namnsdag idag. Eftersom jag bara har ett förnamn har jag bara en namnsdag om året och nu är jag ytterligt förbannad på det faktum att ingen gratulerat mig, samt på att jag inte kom ihåg det själv så att jag i god tid kunde ha givit människor i min närhet diskreta vinkar om att de borde ge mig presenter. Men än finns det tid, people!

Moa betyder inget roligare än Mor. Däremot är namnet också namnet på en desto roligare utdöd fågel. Moafåglar är en familj utdöda fågelarter på Nya Zeeland. De två största kallas jättemoa, vilket förstås är fantastiskt kul, och nådde en höjd av omkring 3 meter och en kroppsvikt på cirka 250 kg. Moafåglarna var ironiskt nog de dominerande växtätarna i skogarnas ekosystem på Nya Zeeland, men de flesta arterna hade försvunnit innan år 1500. Utdöendet antas ha orsakats av jakt och habitatförstörelse efter att människan kommit till Nya Zeeland - jag kan sätta en del på att mitt eget utdöende även det kommer att ske till följd av människans ankomst och habitatförstörelse.

Snöblandat regn.

Den första personen som kan ge mig en rimlig anledning till att för det första gå upp ur sängen, för det andra gå ut genom dörren, när det står till på detta sätt, vinner en hemlagad middag. Men du får själv inhandla och bära hit ingredienserna, för jag tänker inte gå ut. Och kan inte heller för den delen. Samtliga av mina skodon tar numera in vatten, och min tillfälliga ekonomiska situation har, på ett sätt som är mycket snöpligt för en ung dam som är van vid att pengar växer på träd, resulterat i att jag inte har likvida medel att inhandla ett par nya, vattentäta. Återstår för mig att ikläda mig gummistövlar om jag skulle önska gå ut i vått väglag. Vilket jag förstås inte önskar. Hur som helst är det tur att detta inte är den typen av blogg som medelst bildbevis förevisar "Dagens Outfit".

Skuggutredningen och kulturlumpen.

Det förslag till Skuggutredningen som jag, efter en idé av mig, Olle och Anna, förfärdigat för UngaTurs räkning, går under det klatschiga namnet Kulturlumpen. Tidigare under hösten, men framför allt idag, har det, inledningsvis till vår förtjusning, uppmärksammats i media på olika sätt. Titta i dagens Svenska Dagbladet och morgonens sändning av tv4:s morgonsoffa. Men döm om vårt förtret när förslaget avskrivs med argumentet "vi håller ju på att ta bort värnplikten nu, det är ju så tråkigt med tvång. Men för tio år sedan hade det varit ett kul förslag". Ja, Madeleine Sjöstedt och Lena Adelsson Liljeroth, precis så är det. Vi, åttiotalister på en ung, fri teatergrupp i förorten, vill självklart tvinga folk att göra Kulturlumpen, och har inte alls för avsikt att det skulle vara en valfrihet. Vi är ju kommunister och tror inte på någon fri vilja eller fria val.

Här är förslaget Kulturlumpen i sin helhet:

UngaTurs officiella förslag till Skuggutredningen 2008
Kulturlumpen – Alla vinner

Kulturen är en sektor som aldrig kommer att bli lönsam – i pengar räknat. Däremot erbjuder litteraturen, scenkonsten, bildkonsten och musiken unika möjligheter att låta människor mötas på lika villkor. Mötas för att utbyta erfarenheter, förenas, bryta upp, debattera, ändra sig och manifestera sig själva som individer, som grupper och som självklara delar av vårt samhälle. Därför måste kulturen betraktas som ovärderlig ur demokratihänseende.

Men kultur är dyrt. Den kräver inte sällan stort utrymme, dyr teknik, lång tid och många människor – och det ska den få göra, oavsett hur bred eller smal den är. Företagssponsring är välkommen här, men den kan aldrig bli tillräcklig; kulturen lyder inte, och ska inte lyda, under marknadens principer. Därför måste samhället gemensamt ta ansvar för kulturens överlevnad och utveckling. Offentligt stöd är en nödvändig förutsättning för det fria kulturlivet - men det räcker inte.

Vi föreslår att Kulturlumpen läggs till som valmöjlighet bland värnpliktens civilpliktsutbildningar. Att låta unga personer, män som kvinnor, under värnpliktens elva månader istället ta del i arbetet på en teater, en dansscen, ett museum, ett galleri, ett bibliotek eller ett konserthus tror vi skulle skapa ansvarstagande, engagerade, reflekterande och inspirerade medborgare med en utvecklad förståelse för andra människor och för begrepp som demokrati och empati.

Vi tror dessutom att Kulturlumpen för dagens unga, som under ett knappt år efter gymnasiet vill utvecklas till vuxna, skulle framstå som ett mer attraktivt alternativ än traditionell vapentjänst. Försvaret är under nedrustning och angår allt färre, medan kulturen i vår effektiviserade, färdigtuggade tid framstår som ett allt viktigare forum för eftertanke, för intellektuellt och känslomässigt utbyte bortom konsumtionsbudskapen.

Den finska civiltjänsten fungerar redan på detta sätt. Där finansieras statligt den värnpliktiges praktik på den offentliga arbetsplats han eller hon väljer; ett sjukhus, en skola, ett ålderdomshem – eller ett museum eller en teater. Med en eller ett par kulturlumpare som bonusresurser på kulturarbetsplatser också i Sverige skulle teatern, galleriet eller konsertlokalen bli en snabbare, smartare och roligare plats för kultur - utan att stjäla arbetstillfällen från utbildad personal och samtidigt som unga, engagerade människor lär sig något.

Kort sagt: Om Kulturlumpen blir verklighet får fler unga möjlighet att lära och utvecklas inom de humanistiska och demokratiska idealen, kultursektorn får massor av gratis arbetskraft och samhället får mer kultur för mindre pengar. Alla vinner.

UngaTur

Skelett i Garderoben.

Igår smidde jag och Klara storartade planer på att starta klubb. Med inspiration från klubb-Stockholms nyaste rum hoppas vi under 2009 kunna bjuda in till Carmens nya VIP-rum i den garderob, belägen längst in till vänster på ovanvåningen, som trogna besökare väl känner till. Vår klubb beräknas rymma två personer (en sittande) och en öl (ej pint). Varmt välkomna!

För övrigt hatar jag Lill Lindfors. Förutom det barocka påståendet att musik "ska byggas utav glädje", provoceras jag oerhört av hennes hattar, hennes småfläbbiga men ändå dansanta tantkropp och hennes tolkning av begreppet "livsnjutare".



OBS! Mitt hat mot Lill Lindfors ska ingalunda tolkas som hat mot gulliga kurredutter i krypåldern.