Döden, så sjukt ute.

Härom kvällen var jag, Klara och Christian på teater Scenario för att bevittna tidningen Novells utdelande av årets Novellpris - ett pris som ska främja berättande i musiktextförfattande. Efter att Jonathan Johansson spelat gick det, föga otippat, till Hello Saferides låt 25 Days. Efter att hon tagit emot priset och spelat låten (notera singular) kom en av indiepinnarna upp på scen och förkunnade att det "var allt vi hade att bjuda på". Mycket märkligt. Annika Norlin fick ställa sig i baren och tråkmingla (Ursäkta löpsedelsordet! Veckans favorit från verkligheten är julmejl) som alla andra i den snabbt sjunkande stämningen som för en del säkert kom sig av det faktum att det var tisdag, men som för mig (som står över triviala ting som veckodagar) absolut hade med den snöpligt korta konserten att göra. Christian invände att hon ju faktiskt var på plats för att ta emot ett pris och inget annat, jag hävdade att upplägget var dåligt arrangörsskap. Att trolla fram en så pass stor artist som hemlig gäst, hylla nämnda artists artisteri och piska upp publikens pepp för att sedan snuva den på konfekten kändes oproffsigt. Var det en fråga om ljudvolym? Om eventuella divalater från Norlins sida? Om ekonomi? Möjligen tar Norlin betalt per låt, vilket skulle kunna vara en förklaring då man säkerligen inte blir fet på att tillverka tidningar av papper med långa artiklar i. Hur som helst, jag tror inte att jag var den enda i publiken som undrade.

En annan jobbig grej är att jag inte kunde vare sig köpa eller läsa tidningens nya nummer som fanns till försäljning på festen. Den innehåller nämligen en intervju med den norska sångerskan Annie där hon berättar om hur det kändes när hennes pojkvän dog. Christians ex av tidningen ligger och skräpar här i vardagsrummet men jag törs knappt titta på den. Jag är mycket rädd för döden, i första hand andras. Varje dag kollar jag alla födelseår i dödsannonserna, och de som är födda på fyrtiotalet eller senare (det här börjar låta som en makaber version av Karl-Bertil Johnssons inventering av taxeringskalendern) detektivläser jag för att förhoppningsvis komma fram till att de dött av någon onaturlig orsak. Även om de döda fyrtiotalisterna i tidningen dött av självmord, bilolyckor, cancer och aids så hjälper det ju föga min rädsla eftersom självmord, bilolyckor, cancer och aids kan hända vem som helst. Men jag tycker inte att det är okey att människor som är födda på fyrtiotalet dör av naturliga orsaker eftersom både min far och min babbo samt säkert ett par till personer jag gillar är fyrtiotalister, och om fyrtiotalister i tidningen jag inte känner kan dö knall och fall så betyder det att även fyrtiotalister som jag känner kan göra det. Att läsa om Annies döda pojkvän skulle i alla fall enligt min mentalsjuka logik innebära att sannolikheten att min pojkvän dör höjs dramatiskt. Och det vill jag ju inte. Sorry, magasinet Novell. Döden är inte okey.