Monster of art.

Min svåger Kristoffer upplyste mig på tal om namnsdagsinlägget om att Moa även är "namnet på ett grafitticrew i köpenhamn - Monsters of Art", vilket förefaller mycket passande för undertecknad om man medtager i beräkningen inte bara min sysselsättning utan också min förmåga att dricka för mycket, slänga mig med könsord samt skrika åt främlingar på gator och torg. Alltid i syfte att skapa Konst, förstås.

Senast igår skedde något som kunde föranlett en hel del könsord och skrikande - men som gud ske pris inte gjorde det eftersom jag för tillfället var lugn och harmonisk efter en lunch med fantastiska Emma - efter att jag sedvanligt plankat genom spärren i Hornstulls tunnelbanestations biljetthall, istället för att som amatörerna åbäka mig med att krångla upp plånboken ur väskan och det busskort jag faktiskt äger ur plånboken, upphinns jag på väg ned i rulltrappan av en driftig, civil herre i sextioårsåldern som finner det för nödvändigt att slå till mig med sin handske på axeln (ja, mina damer och herrar, en lavett!) medan han frågar om jag inte "ska betala min biljett som alla andra". Märk väl att det här är en person vars enda koppling till Connex och kollektivtrafiken är att han, precis som jag och alla andra, nyttjar den. "Jag har mitt kort i väskan och det ska fan inte du lägga dig i", svarar jag som den kavata unga dam jag är, vilket föranleder den storartade comebacken "jag lägger mig i så mycket jag vill". Jag borde förstås ha stannat och förklarat varför kollektivtrafiken både ur ett socialistiskt och ett miljömässigt hänseende måste bli fullständigt gratis inom en nära överskådlig framtid, men bedömde herrn som ett förlorat fall.

Minst två saker är upprörande med den här händelsen:
1. Gubbkräket ifråga har inte lyckats hitta ett bättre utlopp för sitt behov av att visa "civilkurage" eller vad han nu kan tänkas etikettera sin näsvishet som, än att agera ekonomisk väktare och beskyddare åt Connex. CONNEX! Kanske det vidrigaste företaget i detta land! Fascinerande.
2. Gubbkräket ifråga har inte, under vad som åtminstone måste röra sig om ett par minuter från det att han bevittnar den förmodade plankningen till att han upphinner mig och ger mig en lavett, lyckats formulera sig bättre än att hans comeback på min kommentar om hans näsvishet låter som någon av de lamare replikerna ur valfritt lågstadietjafs ur exempelvis "Barna i Bullerbyn" eller "Karlsson på taket". När jag når den aktningsvärda åldern av sextio år hoppas jag innerligt att mitt förråd av förolämpningar, avhyvlingar, svordomar, könsord, okväden och tillmälen tillåter mig något hårdare tag än så. Patetiskt.