Heart of darkness.

Jag sitter i en bil tillsammans med mor, styvfar, syster och svåger. Mor får välja radiokanal och peppar på P2:s världsmusikextravaganza Klingan. Det börjar som väntat med en tamburintyngd dänga från förslagsvis Marocko, följt av en del mummel från programledarens sida, följt av en halvdan tysk klezmerschlager, och så vidare. Det enda som stör mig till en början är programledarens obehagliga sätt att viska fram sina avor och påor, på ett sätt man annars bara hör i nattprogram typ Karlavagnen. Men efterhand börjar de till en början oskyldiga hyllningarna av multikultin osa av en viss exotism. I samband med spelandet av vad som tydligen är en av Kenyas största artister, översätter programledaren texten och förkunnar att "de som ger dig mat kan vara hyenor i människogestalt" och att "den som har för bråttom äter sina sesamfrön med sand". Hans tonfall liknar det hos en vuxen som, över huvudet på en knodd i genitala fasen, för en annan vuxen återberättar valfri brådmogen och Mark Levengoodsk putslustighet som nämnda knodd klämt ur sig. Jag kan riktigt se framför mig hur Klingans programledare sitter och väser exalterat i studion iförd tropikhjälm och monokel, fimpandes i ett gorillahandsaskfat med fötterna bekvämt på en pall av elefantfot. Jag inbillar mig inte på något sätt att den vanliga världsmusikpubliken är ett trevligt släkte, men framför kolonialherren i det här programmet föredrar jag vilken roiboosstinkande, magdansande, Gambiaturistande hennatant som helst.