Heart of darkness.

Jag sitter i en bil tillsammans med mor, styvfar, syster och svåger. Mor får välja radiokanal och peppar på P2:s världsmusikextravaganza Klingan. Det börjar som väntat med en tamburintyngd dänga från förslagsvis Marocko, följt av en del mummel från programledarens sida, följt av en halvdan tysk klezmerschlager, och så vidare. Det enda som stör mig till en början är programledarens obehagliga sätt att viska fram sina avor och påor, på ett sätt man annars bara hör i nattprogram typ Karlavagnen. Men efterhand börjar de till en början oskyldiga hyllningarna av multikultin osa av en viss exotism. I samband med spelandet av vad som tydligen är en av Kenyas största artister, översätter programledaren texten och förkunnar att "de som ger dig mat kan vara hyenor i människogestalt" och att "den som har för bråttom äter sina sesamfrön med sand". Hans tonfall liknar det hos en vuxen som, över huvudet på en knodd i genitala fasen, för en annan vuxen återberättar valfri brådmogen och Mark Levengoodsk putslustighet som nämnda knodd klämt ur sig. Jag kan riktigt se framför mig hur Klingans programledare sitter och väser exalterat i studion iförd tropikhjälm och monokel, fimpandes i ett gorillahandsaskfat med fötterna bekvämt på en pall av elefantfot. Jag inbillar mig inte på något sätt att den vanliga världsmusikpubliken är ett trevligt släkte, men framför kolonialherren i det här programmet föredrar jag vilken roiboosstinkande, magdansande, Gambiaturistande hennatant som helst.

Monster of art.

Min svåger Kristoffer upplyste mig på tal om namnsdagsinlägget om att Moa även är "namnet på ett grafitticrew i köpenhamn - Monsters of Art", vilket förefaller mycket passande för undertecknad om man medtager i beräkningen inte bara min sysselsättning utan också min förmåga att dricka för mycket, slänga mig med könsord samt skrika åt främlingar på gator och torg. Alltid i syfte att skapa Konst, förstås.

Senast igår skedde något som kunde föranlett en hel del könsord och skrikande - men som gud ske pris inte gjorde det eftersom jag för tillfället var lugn och harmonisk efter en lunch med fantastiska Emma - efter att jag sedvanligt plankat genom spärren i Hornstulls tunnelbanestations biljetthall, istället för att som amatörerna åbäka mig med att krångla upp plånboken ur väskan och det busskort jag faktiskt äger ur plånboken, upphinns jag på väg ned i rulltrappan av en driftig, civil herre i sextioårsåldern som finner det för nödvändigt att slå till mig med sin handske på axeln (ja, mina damer och herrar, en lavett!) medan han frågar om jag inte "ska betala min biljett som alla andra". Märk väl att det här är en person vars enda koppling till Connex och kollektivtrafiken är att han, precis som jag och alla andra, nyttjar den. "Jag har mitt kort i väskan och det ska fan inte du lägga dig i", svarar jag som den kavata unga dam jag är, vilket föranleder den storartade comebacken "jag lägger mig i så mycket jag vill". Jag borde förstås ha stannat och förklarat varför kollektivtrafiken både ur ett socialistiskt och ett miljömässigt hänseende måste bli fullständigt gratis inom en nära överskådlig framtid, men bedömde herrn som ett förlorat fall.

Minst två saker är upprörande med den här händelsen:
1. Gubbkräket ifråga har inte lyckats hitta ett bättre utlopp för sitt behov av att visa "civilkurage" eller vad han nu kan tänkas etikettera sin näsvishet som, än att agera ekonomisk väktare och beskyddare åt Connex. CONNEX! Kanske det vidrigaste företaget i detta land! Fascinerande.
2. Gubbkräket ifråga har inte, under vad som åtminstone måste röra sig om ett par minuter från det att han bevittnar den förmodade plankningen till att han upphinner mig och ger mig en lavett, lyckats formulera sig bättre än att hans comeback på min kommentar om hans näsvishet låter som någon av de lamare replikerna ur valfritt lågstadietjafs ur exempelvis "Barna i Bullerbyn" eller "Karlsson på taket". När jag når den aktningsvärda åldern av sextio år hoppas jag innerligt att mitt förråd av förolämpningar, avhyvlingar, svordomar, könsord, okväden och tillmälen tillåter mig något hårdare tag än så. Patetiskt.

Dagens tips.

Dagens tips, dagens tips, la la la lala dagens tips!
Om du inte har något jobb, sysselsättning eller för all del dagverksamhet, ägna ofta din tid åt att uppdatera din News Feed på Facebook, titta på Ellen DeGeneres Show, göra manikyr, färgkoda din garderob samt åt att dricka mycket kaffe. Ta dig inte för något kreativt eller produktivt och ring inte till någon, utan vänta på att de normala människorna ska sluta sina jobb och kunna umgås med dig.
Dagens tips, dagens tips, la la la lala dagens tips!

Om man är uppvuxen i en akademisk övre medelklass-miljö och via vad jag förmodar måste vara en god uppfostran förvärvat en, må vara motiverad eller omotiverad, god självkänsla, har man under större delen av sitt liv varit relativt övertygad om att allt kommer att ordna sig. "Jo, jag må vara en smula oregerlig för tillfället, men självklart kommer allt att falla på plats och jag kommer att vakna upp som en kulturellt intresserad och högt uppsatt statstjänsteman med minst 40 000 i månaden och två näpna barn som min näpne man hjälper till att ta hand om", har man tänkt i stunder av svärta. På senare tid kan man dock börja misstänka att så inte kommer att vara fallet. Fallet kommer snarare vara att man kan komma att betecknas som just ett "fall".

En kul grej är i alla fall att min vän Emma ska börja jobba med det roligaste jag vet. Som av en lycklig slump är även Emma något av det roligaste jag vet, så förhoppningarna är höga.

STD.

Upprörande nog kan jag nu räkna till inte mindre än sex personer i min bekantskapskrets som är på tjocken. Det tycks vara någon form av epidemi. Möjligen sexuellt överförbar. Därmed ökar paranoian för var dag som går - jag vill ju inte vakna upp om ett halvår bland de lobotomerade fanskapen på Vurma med ådrorna igenslammade av baristamjölk, berövad på inte bara min förmåga till ett normalt, icke spädbarnsframstegsbaserat samtal, utan också på all hänsyn till andra människor än mig själv och battingen. Make it sweeter - wrap your peter!

The producers.

Det här har tyvärr inte jag skrivit eftersom jag tillsammans med Fredrik förtärde en hel s.k "bag-in-box" vitt vin i förrgår och har ägnat det senaste dygnet åt att återhämta mig från detta äventyr. Istället är det min ypperliga teaterkamrat Anna som lyckats uppbåda tillräckligt med både energi och humor för att vara såhär skojfrisk en söndageftermiddag:

Hej mina hjältar!

Imorgon flyttar vi scenografi! Jag har fått en ungefärlig karta av A...
Så här kommer operationen gå till:

16.49 M, A och R möts i korsningen surbrunnsgatan (parallell med odengatan)- tulegatan. därfrån lokaliserar vi oss till lokalen. Sen fyller vi bilen, (förhoppningsvis blir det bara en körning) med scenografi en A och en R. Därefter startar bilen och M vinkar av oss iklädd full mundering samt sakta vinkandes med en vit näsduk... M tar nu fram sin mobil ringer detta nummer 073XXXXXXX och säger kodord - sallad. Personen på andra sidan luren vet då att han har ca 10 minuter på sig att utrusta sig med diverse verktyg samt ett glatt humör. Han ringer då detta nummer 070XXXXXXX säger koden dallas. Kvinnan på andra sidan luren släpper allt hon har i sina händer med ett väldigt brak, hjular, jublar och tar sig ner till given mötesplats.

17.28 R, A samt scenografi anländer Högkvarteret i mellansized vit automatare där F och N stått och språkat i ca 3 minuter. Därefter tömmes bilen snabbt och smidigt på scenografi. Tyst och nätt bäres sedan sakerna upp till av F utvald lokal. A väntar vid bil och håller utkik efter eventuella misstänkta.

Därefter upplöses alla i tomma intet.

Jag hoppas jag uttryckt mig klart och tydligt och utan onödig information.

Anna

Som jag brukar säga, med liknande kollegor behöver man inga kompisar.

ABC.

Den här mannen och hans bag of fun kommer att rädda min helg.
(För den obildade pöbeln kan jag meddela att ABC självfallet står för Anything But Chardonnay (smörigt och sliskigt tjejvin, för er below pöbel). En given beställning i en bar nära dig.)

Horribla Hornstull och kärvänliga Kärrtorp.

Jag fick just ett e-brev som bevisar att Hornstull inte är ett sunt ställe att hänga på:



En U2-konsert på 3D-bio? Nittiotalet ringde, de vill ha tillbaka sina events. Det som grämer mig mest är att om inte stolpskotten bakom ovanstående spex hade norpat Hornstullsbiografen hade vi kunnat ta över denna dröm i teakpanel. Men å andra sidan, om det här är vad Hornstull gör med människor så stannar jag hellre i darling Kärrtorp. Där finnes fontän, second-hand-butik, påstått återanpassade före detta mentalpatienter, Ahlenius, Mördar-Janne och grabbarna på bänken, kickers, Kajans deli, Abbes grill, hundstaty i brons och så världens bästa teater.



Bara i Kärran. <3 (Cred: Tartuffe)

Solidaritet (inte stället)

Mail till TURteatern kl 11.14:

Kamrater i StoraTUR!

Vi hörde om er eventuellt förestående hyreshöjning, och vill härmed bara meddela att vi delar er frustration och ilska samt gärna ställer upp på allehanda aktioner, protester, manifestationer etc. Några idéer vi spontant fick på vårt senaste möte:

- protestlistor i foajén och namninsamling på Kärrtorps torg
- debattartikel i kölvattnet av Skuggutredningen i DN och SvD
- snyftreportage i MittI Söderort
- mailutskick/facebookutskick till andra teatrar, teaterpublik, mediafolk, politiskt folk etc för att informera om läget

Hör av er om ni vill ha vår hjälp!

Kampen fortsätter!

UngaTUR

För ordningens skull vill jag också tillägga att min sorg över världens glömska inför min namnsdag igår helt försvann när det vid hemkomsten visade sig att Redaktörn köpt mig veckotidning och choklad.

My heart belongs to daddy.

SMS från Pappa kl 14:45:

Grattis på namnsdagen önskar pappa!

Kleenex, någon?

Jättemoa.

Det har kommit till min kännedom att jag firar namnsdag idag. Eftersom jag bara har ett förnamn har jag bara en namnsdag om året och nu är jag ytterligt förbannad på det faktum att ingen gratulerat mig, samt på att jag inte kom ihåg det själv så att jag i god tid kunde ha givit människor i min närhet diskreta vinkar om att de borde ge mig presenter. Men än finns det tid, people!

Moa betyder inget roligare än Mor. Däremot är namnet också namnet på en desto roligare utdöd fågel. Moafåglar är en familj utdöda fågelarter på Nya Zeeland. De två största kallas jättemoa, vilket förstås är fantastiskt kul, och nådde en höjd av omkring 3 meter och en kroppsvikt på cirka 250 kg. Moafåglarna var ironiskt nog de dominerande växtätarna i skogarnas ekosystem på Nya Zeeland, men de flesta arterna hade försvunnit innan år 1500. Utdöendet antas ha orsakats av jakt och habitatförstörelse efter att människan kommit till Nya Zeeland - jag kan sätta en del på att mitt eget utdöende även det kommer att ske till följd av människans ankomst och habitatförstörelse.

Snöblandat regn.

Den första personen som kan ge mig en rimlig anledning till att för det första gå upp ur sängen, för det andra gå ut genom dörren, när det står till på detta sätt, vinner en hemlagad middag. Men du får själv inhandla och bära hit ingredienserna, för jag tänker inte gå ut. Och kan inte heller för den delen. Samtliga av mina skodon tar numera in vatten, och min tillfälliga ekonomiska situation har, på ett sätt som är mycket snöpligt för en ung dam som är van vid att pengar växer på träd, resulterat i att jag inte har likvida medel att inhandla ett par nya, vattentäta. Återstår för mig att ikläda mig gummistövlar om jag skulle önska gå ut i vått väglag. Vilket jag förstås inte önskar. Hur som helst är det tur att detta inte är den typen av blogg som medelst bildbevis förevisar "Dagens Outfit".

Skuggutredningen och kulturlumpen.

Det förslag till Skuggutredningen som jag, efter en idé av mig, Olle och Anna, förfärdigat för UngaTurs räkning, går under det klatschiga namnet Kulturlumpen. Tidigare under hösten, men framför allt idag, har det, inledningsvis till vår förtjusning, uppmärksammats i media på olika sätt. Titta i dagens Svenska Dagbladet och morgonens sändning av tv4:s morgonsoffa. Men döm om vårt förtret när förslaget avskrivs med argumentet "vi håller ju på att ta bort värnplikten nu, det är ju så tråkigt med tvång. Men för tio år sedan hade det varit ett kul förslag". Ja, Madeleine Sjöstedt och Lena Adelsson Liljeroth, precis så är det. Vi, åttiotalister på en ung, fri teatergrupp i förorten, vill självklart tvinga folk att göra Kulturlumpen, och har inte alls för avsikt att det skulle vara en valfrihet. Vi är ju kommunister och tror inte på någon fri vilja eller fria val.

Här är förslaget Kulturlumpen i sin helhet:

UngaTurs officiella förslag till Skuggutredningen 2008
Kulturlumpen – Alla vinner

Kulturen är en sektor som aldrig kommer att bli lönsam – i pengar räknat. Däremot erbjuder litteraturen, scenkonsten, bildkonsten och musiken unika möjligheter att låta människor mötas på lika villkor. Mötas för att utbyta erfarenheter, förenas, bryta upp, debattera, ändra sig och manifestera sig själva som individer, som grupper och som självklara delar av vårt samhälle. Därför måste kulturen betraktas som ovärderlig ur demokratihänseende.

Men kultur är dyrt. Den kräver inte sällan stort utrymme, dyr teknik, lång tid och många människor – och det ska den få göra, oavsett hur bred eller smal den är. Företagssponsring är välkommen här, men den kan aldrig bli tillräcklig; kulturen lyder inte, och ska inte lyda, under marknadens principer. Därför måste samhället gemensamt ta ansvar för kulturens överlevnad och utveckling. Offentligt stöd är en nödvändig förutsättning för det fria kulturlivet - men det räcker inte.

Vi föreslår att Kulturlumpen läggs till som valmöjlighet bland värnpliktens civilpliktsutbildningar. Att låta unga personer, män som kvinnor, under värnpliktens elva månader istället ta del i arbetet på en teater, en dansscen, ett museum, ett galleri, ett bibliotek eller ett konserthus tror vi skulle skapa ansvarstagande, engagerade, reflekterande och inspirerade medborgare med en utvecklad förståelse för andra människor och för begrepp som demokrati och empati.

Vi tror dessutom att Kulturlumpen för dagens unga, som under ett knappt år efter gymnasiet vill utvecklas till vuxna, skulle framstå som ett mer attraktivt alternativ än traditionell vapentjänst. Försvaret är under nedrustning och angår allt färre, medan kulturen i vår effektiviserade, färdigtuggade tid framstår som ett allt viktigare forum för eftertanke, för intellektuellt och känslomässigt utbyte bortom konsumtionsbudskapen.

Den finska civiltjänsten fungerar redan på detta sätt. Där finansieras statligt den värnpliktiges praktik på den offentliga arbetsplats han eller hon väljer; ett sjukhus, en skola, ett ålderdomshem – eller ett museum eller en teater. Med en eller ett par kulturlumpare som bonusresurser på kulturarbetsplatser också i Sverige skulle teatern, galleriet eller konsertlokalen bli en snabbare, smartare och roligare plats för kultur - utan att stjäla arbetstillfällen från utbildad personal och samtidigt som unga, engagerade människor lär sig något.

Kort sagt: Om Kulturlumpen blir verklighet får fler unga möjlighet att lära och utvecklas inom de humanistiska och demokratiska idealen, kultursektorn får massor av gratis arbetskraft och samhället får mer kultur för mindre pengar. Alla vinner.

UngaTur

Keffheten.

Igår såg jag och Mattias filmen The Wackness. I slutet spelas låten All The Young Dudes med Mott The Hoople - ni har hört den, ni tror eventuellt att det är David Bowie. Vi diggade hur som helst men undrade i våra stilla sinnen vad "hoople" betydde. Väl hemma nyttjade Mattias någon av internets sökmotorer och förkunnade strax att "hoople" betyder: "A person who frequently drinks alcohol to excess; to the point where it becomes his or her defining characteristic." Jag kände mig träffad. Vad Mott betyder förtäljer inte historien.

Skelett i Garderoben.

Igår smidde jag och Klara storartade planer på att starta klubb. Med inspiration från klubb-Stockholms nyaste rum hoppas vi under 2009 kunna bjuda in till Carmens nya VIP-rum i den garderob, belägen längst in till vänster på ovanvåningen, som trogna besökare väl känner till. Vår klubb beräknas rymma två personer (en sittande) och en öl (ej pint). Varmt välkomna!

För övrigt hatar jag Lill Lindfors. Förutom det barocka påståendet att musik "ska byggas utav glädje", provoceras jag oerhört av hennes hattar, hennes småfläbbiga men ändå dansanta tantkropp och hennes tolkning av begreppet "livsnjutare".



OBS! Mitt hat mot Lill Lindfors ska ingalunda tolkas som hat mot gulliga kurredutter i krypåldern.

Verb: att tjuva (cred Barbro Lindgren)

SMS till Klara, 19:55:
Ja! Eller kom hit så tjuvar vi öl och vin!

För övrigt uppskattar jag att Systembolaget börjat ta sitt ansvar för oss småalkisars ofta allt för avslöjande andedräkter genom att utdela tuggummin vid uppvisning av legitimation. Service!

Allt jag skriver.

Det är svårt att spåna bloggnamn, visade det sig idag. Trots lite för mycket hjälp från min vän Carro blev det inte roligare än Carmen-Kvarnen. Vilket i och för sig är ganska roligt.

Men ännu svårare visade det sig vara att komma på ett fränt koncept till bloggen. Mode- och musikblogg går ju bort av skäl som torde vara uppenbara, och det teaterkoncept som kanske kan tyckas ligga nära till hands erbjuder alldeles för lite utrymme för mig att skryta och malla mig över mina bravader på ölhävningsområdet, matlagningsområdet och kloka-tankar-om-samhället-området.

Så fick jag vad jag absolut inte skulle kalla en snilleblixt, men möjligen ett infall. Bloggen ska ha det ytterst breda, och ur en lathetssynpunkt bekväma, temat "Allt jag skriver". Med detta menar jag inget mer, eller mindre, än att allt jag skriver ska in här. Alltså allt. Till exempel inköpslistor. Ja, ni hajar. Jag kommer självklart att frångå konceptet, och det utan att kungöra att så är fallet, närhelst jag inte har lust att dela med mig av personliga sms, budgetar jag förfärdigat för mitt arbetes räkning, eller vad som helst egentligen. Men ett koncept är det likafullt.