I dessa sista nerviga dagar.

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? Jag skrev en pjäs tillsammans med Fredrik, besökte Umeå, besökte Spy Bar och paddlade havskajak. Till exempel.
2. Höll du några av dina nyårslöften? Jag hade inget.
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Ja, både Daniel och Maria fick bebisar, och ytterligare ett tiotal blev på tjocken.
4. Dog någon som stod dig nära? Nej.
5. Vilka länder besökte du? Finland, Italien. Dåligt.
6. Är det något du saknade år 2008 som du vill ha år 2009? Ett hederligt arbete.
7. Vilket datum från år 2008 kommer du alltid minnas, och varför? 18 juli, då fick jag värsta ragget.
8. Vad var din största framgång i år? Frågan borde snarare gälla minsta nederlag. Kanske uppslutningen till kultursektionen på första maj, och vad vår nyfunna vrede sedan ledde till med Skuggutredningen etc.
9. Största misstaget? Att hoppa av Krig På Fjärde Våningen, kanske.
10. Har du varit sjuk eller skadat dig? Nej, ovanligt lite. Annars har jag ständigt mystiska körtelåkommor och inflammationer i allehanda organ.
11. Bästa köpet? Gasspis med elugn.
12. Vad spenderade du mest pengar på? Öl.
15. Gjorde någonting dig riktigt glad? Konsten!
16. Vilka sånger/artister kommer alltid att påminna dig om år 2008? Hello Saferide och Joe Purdy.
17. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Först ledsnare, sedan gladare.
18. Vad önskar du att du gjort mer? Jobbat och tjänat pengar.
19. Vad önskar du att du gjort mindre? Druckit.
20. Hur tillbringade du julen? Här och var med min Woody Allen-familj.
22. Blev du kär i år? Ja!
23. Hur många one night stands? Fler än noll, färre än tio.
24. Favoritprogram på TV? Project Runway.
25. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året? Nej bevare mig väl.
26. Bästa boken du läste i år? Extremely Loud & Incredibly Close.
27. Största musikaliska upptäckten? Joe Purdy.
28. Något du önskade dig och fick? Pengar.
29. Något du önskade dig men inte fick? Ett jobb.
30. Årets bästa film? The Wackness, kanske?
31. Vad gjorde du på din födelsedag? Hade fest hemma och fick många presenter.
32. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Ett stimulerande niotillfem-jobb och mer pengar.
33. Hur skulle du beskriva din stil år 2008? Christina Appelgate i Våra Värsta År möter valfri AD 1999.
34. Vad fick dig att må bra? Konst, öl, kärlek.
35. Vilken kändis var du mest sugen på? Tim Gunn.
36. Vilken politisk debatt engagerade dig mest? Den kulturpolitiska.
37. Vem saknade du? Mamma, Emma.
38. De bästa nya människorna du lärde känna? Mattias, Niclas & Fredrik, Christian, Anna och de andra nya i Krig På Fjärde Våningen-ensemblen.
39. En värdefull läxa du lärt dig i år? Man blir deprimerad av att inte ha något att göra.
40. Citera en sångtext som summerar ditt år: "You can't live off love, laughter and luxury"

Blogg.

Det har på senare tid framförts bloggåsikter om att min blogg är splittrad eller spretig, och om att jag inte verkar ha hittat min "bloggidentitet" ännu. Jag väljer att hålla med om detta, och samtidigt presentera lite blogginspiration. En bloggväg för mig att gå är ju att fortsätta bloggen i blogghumorns riktning, något som inte är helt ovanligt bland mina bloggkollegor. Här är ett utmärkt bloggexempel på en bloggare med blogghumor.

Puppy love.

Förutom ändlöst tidsfördriv erbjuder också en sökning på "puppies" på webcam-sidan ustream också stora möjligheter att mongochatta som om det var 1999. Nedan följer en konversation kopplad till en stream visandes en kull havanese harbor-valpar som jag, puppycam-innehavaren Gene och mina valpälskande amerikanska vänner hade i eftermiddags.

12:35 ustreamer-59707 : hello
12:36 ustreamer-59707 : is this live?
01:42 ustreamer-35182 : I'M A LIVE, YES IT'S LIVE
01:42 ustreamer-35182 : CAN'T YOU SEE THE LITTLE BELLYS MOVE
01:44 ustreamer-35182 : WAKE UP ,POPPY ,DAISY
01:46 ustreamer-35182 : PUPPIES ARE BACK
01:48 ustreamer-41236 : wow
01:48 ustreamer-41236 : they are beautiful
01:48 ustreamer-35182 : ARE'NT THEY THOUGH
01:49 Jag : lol you guys are retarded
01:49 ustreamer-35182 : THEY SEE THE OTHER PUPPIES
01:49 Jag : I see dead puppies
01:50 ustreamer-41236 : wow
01:50 Jag : stop moving the camera
01:50 ustreamer-41236 : lol
01:50 Jag : adjust the sharpness
01:50 Jag : thank you
01:50 ustreamer-41236 : wow
01:50 ustreamer-41236 : asd
01:50 Jag : wow!!!!!!
01:50 ustreamer-35182 : THANKS GENE, YOU ARE GREAT
01:50 Jag : still a bit fuzzy, maybe it's the fur
01:51 Jag : yeah Gene, thank you!!!!!!!!!1
01:51 havaneseharbor-2 : autofocus, that's what you get :)

Notera särskilt min fria översättning av det svenska ordet "skärpa".

Punami.

Caroline har varit på cellprovtagning och det föranleder en del undringar. Som en service till min vän försöker jag nedan svara på dem. Christian, du vill inte läsa det här.

Varför vill man bli gynekolog?!
För att man tilltalas av tanken på att tillbringa sitt yrkesliv tittandes på och hanterandes fittor. Andra eventuella anledningar är sekundära.

Vad ska man prata om när man är på besök?
Jag brukar ta tillfället i akt att låta mitt latenta Tourettes få fritt utlopp, så att det håller sig fortsatt lätthanterligt i mindre adekvata situationer. Med andra ord, gynekologbesökets samtalsämnen topp 3:
1. Fitta
2. Sex
3. Kuk

Kan man skojja?
Ja. Till exempel tackade jag senast för en mängd gratiskondomer motsvarande David Duchovnys konsumtion med ett "Jag kommer tillbaka om en vecka och hämtar fler!". Det var mycket uppskattat.

Får hon verkligen skoja?
Det finns väl egentligen inga etiska problem med det, förutsatt att skojet inte är av lyteskomisk karaktär. Det vore olyckligt.

Är det ok att berömma ett underliv?
Det här, däremot, tycks vara mer regel än undantag för allehanda fitt-arbetare såsom gynekologer, barnmorskor, ungdomsmottagningstanter, etc. Så du ska inte tro att det är något extra fint med dig, Caroline.

Vad pratar hon med sina kollegor om i fikarummet?
Bolån.

Ska man skaka hand med henne även efter hon grävt runt i muffen?
Min erfarenhet är att gynekologen direkt efter grävandet tvättar händerna med något proffsigt och läkaraktigt i en pumpflaska. Om din inte gjorde det men ändå tvingade fram ett handslag, nyttjandes sin högstatus som bärare av vit rock, tycker jag att du ska anmäla henne och hoppas på saftigt skadestånd.

Vad ska man göra med händerna när man ligger där helt utfläkt?
Här finns två vägar att gå. Antingen kan man hålla sig krampaktigt i stolens armstöd så knogarna vitnar, eller, och detta är nog att föredra för den eftersträvade avslappningens skull, låta dem vila lätt på magen. Annars vore det roligt att ömt klappa gynekologen på huvudet. Testa det nästa gång!

Hur många gånger har hon varit med om att folk har fisit henne i ansiktet?
Det här skulle fysikern i Boston Tea Party kunna räkna ut, om han hade mer information än vad jag har. Smartare är han redan.

Vad tycker hon själv om att bli skrapad på tappen?
Jag tror att hon gillar det. Det får henne att känna sig ren, frisk och i kontroll.

Ska man titta på henne när hon tittar in där?
Ska och ska. Det kan du väl göra. Men risken finns ju att du får se ett förfärat ansiktsuttryck som gör det mycket svårare att tro henne när hon säger: "Jaa, det ser jättefint ut".

Ska man blunda?
Se ovan fast omvänt.

Har hon ibland tänkt på scenariot att stolen går sönder och hon ramlar in med ansiktet i muttan och förfasats?
Jag tror att hon har tänkt på det, men emedan hon valt att bli gynekolog och därmed är pervers är det snarare något av en sexdröm för henne.

Luktar det något där nere och hur håller hon sig för att grimasera om det luktar fiskslem?
Något luktar det med största sannolikhet. Men det faktum att hon, åtminstone vid den här typen av rutinundersökning, håller sig åtminstone ett par decimeter från fittan borde det vara hanterbart.

Vilket ord föredrar hon? Mutta? Fitta? Vagina? Slida? Muff? Hålet? Framstjärten? Snippa?
En vagina på jobbet, en fitta i sovrummet.

Döden, så sjukt ute.

Härom kvällen var jag, Klara och Christian på teater Scenario för att bevittna tidningen Novells utdelande av årets Novellpris - ett pris som ska främja berättande i musiktextförfattande. Efter att Jonathan Johansson spelat gick det, föga otippat, till Hello Saferides låt 25 Days. Efter att hon tagit emot priset och spelat låten (notera singular) kom en av indiepinnarna upp på scen och förkunnade att det "var allt vi hade att bjuda på". Mycket märkligt. Annika Norlin fick ställa sig i baren och tråkmingla (Ursäkta löpsedelsordet! Veckans favorit från verkligheten är julmejl) som alla andra i den snabbt sjunkande stämningen som för en del säkert kom sig av det faktum att det var tisdag, men som för mig (som står över triviala ting som veckodagar) absolut hade med den snöpligt korta konserten att göra. Christian invände att hon ju faktiskt var på plats för att ta emot ett pris och inget annat, jag hävdade att upplägget var dåligt arrangörsskap. Att trolla fram en så pass stor artist som hemlig gäst, hylla nämnda artists artisteri och piska upp publikens pepp för att sedan snuva den på konfekten kändes oproffsigt. Var det en fråga om ljudvolym? Om eventuella divalater från Norlins sida? Om ekonomi? Möjligen tar Norlin betalt per låt, vilket skulle kunna vara en förklaring då man säkerligen inte blir fet på att tillverka tidningar av papper med långa artiklar i. Hur som helst, jag tror inte att jag var den enda i publiken som undrade.

En annan jobbig grej är att jag inte kunde vare sig köpa eller läsa tidningens nya nummer som fanns till försäljning på festen. Den innehåller nämligen en intervju med den norska sångerskan Annie där hon berättar om hur det kändes när hennes pojkvän dog. Christians ex av tidningen ligger och skräpar här i vardagsrummet men jag törs knappt titta på den. Jag är mycket rädd för döden, i första hand andras. Varje dag kollar jag alla födelseår i dödsannonserna, och de som är födda på fyrtiotalet eller senare (det här börjar låta som en makaber version av Karl-Bertil Johnssons inventering av taxeringskalendern) detektivläser jag för att förhoppningsvis komma fram till att de dött av någon onaturlig orsak. Även om de döda fyrtiotalisterna i tidningen dött av självmord, bilolyckor, cancer och aids så hjälper det ju föga min rädsla eftersom självmord, bilolyckor, cancer och aids kan hända vem som helst. Men jag tycker inte att det är okey att människor som är födda på fyrtiotalet dör av naturliga orsaker eftersom både min far och min babbo samt säkert ett par till personer jag gillar är fyrtiotalister, och om fyrtiotalister i tidningen jag inte känner kan dö knall och fall så betyder det att även fyrtiotalister som jag känner kan göra det. Att läsa om Annies döda pojkvän skulle i alla fall enligt min mentalsjuka logik innebära att sannolikheten att min pojkvän dör höjs dramatiskt. Och det vill jag ju inte. Sorry, magasinet Novell. Döden är inte okey.

Babbo natale is coming to town.

Jag gick långt idag. Från Skärmarbrink förbi Globen, över Skanstullsbron och längs Götgatan över Slussen, genom Gamla Stan och Drottninggatan upp till Observatoriekullen, Nortullsgatan ner till Odenplan och hem förbi Vasaparken. Kallt om kinderna men allt varmare under mössan och jag tänkte på ingenting, mest på att jag utnyttjade dagsljuset för en gångs skull. Det lilla dagsljus som fanns att tala om. Jag var nöjd med det och nöjd med att inte tänka på något annat, för man tänker tillräckligt utan dagsljuset. Jo, jag tänkte på julklappslistan (alltså inte önskelistan) och på hur fan man ska kunna omsätta sin tacksamhet över människors existens i en fin, rolig, omtänksam och unik present. Särskilt som jag vet av egen erfarenhet att c-vitaminbrus och en tidning när man är sjuk, eller en finöl på krogen när man är fattig, är presenter som aldrig kan mäta sig med de man väntar sig på specifika datum. Jag undrar hur folk skulle reagera om man istället för ett hårt eller mjukt paket skrev dem oden, hyllningsdikter, istället. En obekväm stämning skulle förmodligen blanda sig med bjällerklang och skinkos.

Peanut butter jelly time.

Häromveckan lagade jag den makalösa linsgryta som scenkonstfestivalen PARADISO (v. 1) och nämnda festivals kock, Prisc, gjorde odödlig. Såhär gör man:

PARADISO Smasco Da Gama Lenthal Extraordinaire

Till ett helt kompani

Koka ett paket röda linser i grönsaksbuljong. Häll av vattnet och fräs tillsammans med halvannan påse grovrivna morötter, någon näve kokosflingor och några hackade vitlöksklyftor. Krydda med salt, peppar, spiskummin och en stor matsked jordnötssmör. Späd till geggig konsistens med antingen kokosmjölk eller matlagningsgrädde. Låt puttra så länge som känns bra. Rör i en burk svarta bönor strax innan servering. Ät med ris, bulgur eller ingenting alls. En ljummen Sofiero är gott till.

Som ni förstår är det här ungefär det godaste man kan förtära. Dessutom är det ett utmärkt svepskäl till att ha en burk jordnötssmör stående i kylskåpet. Det bäddar för kulinariska upplevelser som det här:



Från ovan: våffla med drottningsylt och grädde, våffla med jordnötssmör och blåbärssylt.

Språkekvilibrism 3.

Jakten på en ordlista som från början till slut enbart berör alkoholkonsumtionsrelaterade företeelser fortsätter:

Niclas har baknat.

Ovanstående fanns att läsa på Facebook och utan att ha konsulterat upphovsmannen gissar jag att bakna är ett verb som betecknar det uppvaknande man har som bakfull.

Vår tids unika sjuka.

Samtidigt på Facebook:

Janne is trastens sång: "Olé" kring fjärd och ö.

Moa at 6:34pm December 5
HAHAHA!

Janne at 6:35pm December 5
Ekot därav är synnerligen bedårande!

Moa at 6:36pm December 5
Ja, jag kommer, hälsen matadoren
ut till land och fåglarnes "Olé!"
Fastän jag är kommen mig till åren
Spanska fåglar vill jag återse!

Janne at 6:37pm December 5
Eh eh eh! (som de skrattar i italien)

The critique.

Allas vår Clarion, tillika mitt eget kött och blod, hävdade i eftermiddags att föregående inläggs novell, En mango in på en bar, är en Mitt Livs Novell. Det tycker jag är orättvist. Jag tycker att den är mer Sex And The City. Apropå det, funderade någon över vilket kön jaget har?

En mango in på en bar

Redaktörn tyckte att jag skulle skriva en novell. Det är ingenting jag vanligtvis gör utan tvång. Därför blev det tvång även i detta fall. Jag minns inte exakt hur diskussionen gick till, men till slut kom vi fram till att mango, den gamla fruktfavoriten, var ett relevant tema.

En mango in på en bar

Det är sommar, det är varmt. Staden känns som inomhus med torra, rena golv. Alla bär t-tröja fast det är kväll. Ännu ljust i alla fall, ljust från Karlbergssidan, och jag springer nedför Norrbackagatan, sandaler slår mot fotsulor.

Bråttom genom Birkastan, typ 1a-kvarter som är med i varenda svensk film. Allt ser ut som tidigt nittiotal, som Mauro Scocco - sommaren, fasaderna i varma, rödrostrosa nyanser, min blå t-tröja kostymören valt som kontrast.

Jag småspringer längs Rörstrandsgatan, uteserveringarna, halvhjärtade rop från män jag passerar. Jag torkar bort mitt banala småleende med avigsidan av handen. Tar upp och tänder en cigg istället fast min mun är torr, fortsätter förbi klirret och ropen. Jag och min törst är på väg.

Han var blond och jag lade inte märke till honom första kvällen. För en gångs skull utan en tanke på sådant, snapsen immade i glasen och jag sjöng och dansade omsluten av vimmel, plockade sju sorters blommor och somnade på verandan.

Men när smärtsam morgon övergått i lunch och bastu och kväll med mer sprit framstod han som den värdigaste i sällskapet. Rak i ryggen, milt leende, inte märkbart berusad. När han drog ned mig i hängmattan efter nattbadet skrattade jag tyst, men slog armarna om hans bastuångande rygg. Några dagar senare bjöd han på brunch och jag lät det faktum att han ägde ett plättjärn avgöra affären.

Trean mot Södersjukhuset kör nästan på mig när jag sneddar över St Eriksplan och den tutar ödsligt. Få bilar i stan såhär års. Jag låter mig omfamnas av Vasaparken. Skratt och ölångor stiger från filtarnas öar i gräset och hänger efter mig över krönet förbi lekparken, förbi den skrotade lastbilen där jag ätit sand, skrivit dagbok och tjuvrökt. Fortfarande varmt ute. Jag nyper tag i t-tröjsbröstet med tummen och pekfingret och fläktar mig, men drar inte ned på takten.

Ett större picknicksällskap på den hjälpligt gröna fotbollsplanen sjunger gemensamt och med vinets hjälp en daterad sommarplåga. De är iförda likadana limegröna t-tröjor över skjortor och genomskinliga axelband, de har armarna om varandra och gungar i sidled i takt till sin egen sång. När jag går förbi dem möter jag en av kvinnornas blick. Den är urvattnad, vädjande.

Jag flyttade nästan in hos honom. Väggarna i det enda rummet var täckta av platsbyggda bokhyllor från golv till tak. Bortsett från bokryggarnas myller var nästan allt i lägenheten vitt. Sängen stod med huvudänden mot det enda, stora fönstret och när vi låg där efteråt och såg röken från våra cigaretter dra ut över gatan och upp mot himlen, kunde jag inte låta bli att tänka att han räknat ut alltihop. Att han hoppats på just den här scenen långt innan vi träffades, när han möblerade sitt nya hem.

Han hade ingen egentlig personlighet. Åtminstone ingen han hade lust att dela med sig av. Om jag berättade något om mig själv svarade han med fakta. Han var den vita lägenheten fylld med böcker.

”Mango är den första smaken jag minns”, smackade jag mellan slicken på Glasshusets uteservering på Birkagatan. ”Jag fick alltid puré i barnmatsburk.”

”Jag kan inte äta mango”, svarade han. ”Visste du att typ tio procent av alla människor upplever mangons smak som oätlig? Det är genetiskt.”

Jag sicksackar mig genom stenöknen mellan Dalagatan och Drottninggatan, lämnar en kort tystnad efter mig vid varje passerat sällskap. Det är min törst, den syns utanpå.
När jag höjer blicken mot Observatoriekullen ser jag konturer av människor mot den svalnande himlen. De dansar. När jag kommit närmare och nästan är framme vid grillen vid kullens fot hör jag en bergssprängare däruppe, men inte vilken låt det är. Bara basgångens rytm, som slag i bröstet. Jag har saktat ned, skyndar på stegen igen fast jag är varm, faller framåt med min törst.

Det gick en månad, jag sov hos honom varje natt. Kom bara hem då och då för att lämna smutstvätt och hämta ombyte. Det var som om lägenheten förebrådde mig och jag skyndade mig alltid därifrån, utan att vädra, tömma kylskåpet eller torka av det damm som lagt sig överallt.

Den vita lägenheten i innerstan var alltid ren. Jag misstänkte att han hade hemhjälp, men såg aldrig någon. Maten lagade han själv, mycket metodiskt. Han förberedde hackat och skuret i små skålar på diskbänken och diskade efterhand. Men det var som om kokkonsten upptog all hans tankeverksamhet, för han svarade knappt på tilltal. Jag fick sitta vid bordet i det lilla köket med en Dagens i väntan på honungsapelsinmarinerad kycklingsallad som på The Boat House.

”Egentligen ska det ju vara mango i också” försökte jag medan han ömt höll mangoldbladen under kranen i sina kupade händer.

”Kan inte äta mango, det är genetiskt. Typ tio procent som tycker mango är oätligt”.

Han stirrade koncentrerat ned i pannan där en påse pinjenötter rostades. Jag såg på hans armar, bruna mot den rena vita t-tröjan, ljusa hår i riktning mot armbågen. Senor och ådror gled under huden när han rättade till rosetten i ryggen på det svarta linneförklädet. Jag klunkade chenin blanc och club soda. Hans glas stod orört på diskbänken, ett hårt drag över hans mun, han riste avmätt på pannan.

”Kan du ge mig balsamicon där på bordet?” frågade han, men då var jag redan ute genom dörren och på väg ned för trappan. Mitt skratt i akustiken och jag svalde det snabbt när jag mötte en tant i hörnet vid Seven-Eleven. Det var sommar, det var varmt. Staden kändes som inomhus med torra, rena golv.

Kanske är min blå t-tröja blöt av svett på ryggen när jag låter sandalerna sjunka ned i heltäckningsmattan i entrén. Kanske är min blick jagad när jag kastar den runt lokalen. Jag låter den fastna på en tjusigt upplagd tallrik, på en sirlig takkrona, i en solpudrad urringning. Jag går mot baren, ser bartendern i ögonen och ler.

”En mangotini tack. Sexa.”

Språkekvilibrism 2.

Fler känner sig manade. Att temat fortfarande är dryckenskap och dess sviter antar jag är talande för vår tid.

9:57pm Gustaf
jag läste lite i din blogg och kom på att jag eventuellt också har ett nytt ord på g

9:57pm Moa
grattis! låt höra!

9:58pm Gustaf
ordet beskriver känslan man har en fredag, när man varit ute på torsdan...helgen flyttas liksom tillbaks en dag du vet

9:58pm Moa
jag är med dig

9:59pm Gustaf
det bästa förslaget min hjärna producerat so far är fredma...som fettma, lr bakma

Språkekvilibrism.

Inget att rapportera, utom myntandet av det fantastiska begreppet framfull (cred Marian). Betecknar självfallet tillståndet innan fylla (jfr. bakfull, tillståndet efter fylla). Sedan är det ju den fonetiska likheten med framfall, kanske svenskans äckligaste ord, ytterligare anledning att glädjas. Vad framfall betyder? Bildgoogla så får du se.

Dagverksamhet.

Hela dagen (varje dag) utan bruk, verksamhet. Plock, kaffekopp. Vänta på mörker. Passera gående, gå mot mitten, se upp och taga plats. Medmänniskor har en dag i ryggen, råg i ryggen. Jag har spända käkar och nytvättat hår, jag har sikte på två blinkande master. Jag tänker på vilket, om något, syfte de fyller. Att reflektera sitt blink in genom fönstret på din köksdörrs handtag så att det syns från sängen. Så att det syns när lägenheten är släckt och du har slocknat att allt är väl. Att ordnade förhållanden råder i verkligheten vare sig jag vill eller inte, med eller utan min med- eller motverkan.